Under 2009 har Miljöpartiet och Maria Wetterstrand blivit synliga men inte synade, dvs i media. Delvis beror detta på ett behov att finna nya politiska ledare när Alliansregeringen inte längre känns nytt och fräscht efter flera års regeringsinnehav. Ett naturligt behov förvisso som media dessutom delar med många väljare skulle jag tro. Att vara utmanare (till makten) är mer spännande, det tillhör privilegiet som opposition.
Tidningen NEO har dock nyligen pratat med Maria Wetterstrand och det framgår ganska tydligt tycker jag att det fortfarande är miljöhänsyn som är Miljöpartiets Fråga med stort F. Klassiskt tillväxtkritiska formuleringar används av Wetterstrand som t ex att det inte går att öka tillväxten utan att öka resursanvändningen och att detta är anledningen till att Miljöpartiet ”inte eftersträvar tillväxt i konventionell mening” (citat från partiprogrammet). Individuella fiskekvoter är en annan fråga som språkröret i NEO-intervjun är tveksam till (och som man röstat emot i riksdagen). Dick Erixons reflektioner kring intervjun är läsvärda och ett annat aktuellt exempel på att Miljöpartiet inte ser tillväxt som en frihetsfråga är ju motståndet till allt var bilar och vägar heter (vilket tangerar P J Anders Linders krönika).
Det finns en annan bild dock som väldigt tydligt visar att Sverige lyckats kombinera just tillväxt med minskad miljöbelastning:
Jag skulle vilja göra ett konstaterande till efter att ha läst intervjun. Det är inte för att vara elak men jag får en tydlig känsla (t ex i samtalen om bostadsmarknaden eller invandring) av att Maria Wetterstrand av taktiska skäl undviker att säga sånt som Miljöpartiet står för men som hon vet stöter bort liberala väljare. Hon tycker exempelvis att investeringsstöd till bostäder har positiva effekter men är själv inte för detta.Med intervjuarnas egna ord:
Med den typen av svar är det lätt att förstå hur välvilliga intervjuare kunnat beskriva Maria Wetterstrand som en pragmatisk politiker. Andra hade förvisso utifrån samma svar kunnat beskrivas som substanslösa och villiga att vara alla till lags. Maria Wetterstrand har dock den där förmågan att låta klok och övertygande.
En förmåga som Peter Eriksson inte har, något som blir synligt då de båda språkrörens olika förtroendenivåer nu redovisas separat.