En härlig tid med mina tvillingar

Idag var min första dag på jobbet efter föräldraledigheten.

Det mesta verkade vara sig likt i kommunalrådskorridoren och det var kul att återse bekanta ansikten. Men samtidigt vemodigt att inte kunna vara hemma med mina små tjejer längre.

Det är faktiskt första gången jag har haft möjlighet att ha en längre föräldraledighet. Tidigare fick vi barn medan jag arbetade för FN i Guatemala och då var det lokala regler som gällde, vilket inte gynnade mig som man direkt. De reglerna ändrades sedan efter att jag skrivit till FN-kontoret i Bonn, roligt nog. Så de som kom efter mig fick lite bättre villkor!

Mirakel. Det är klart att barn är ett mirakel. Och det har varit en stark känsla emellanåt, att det ju faktiskt inte går att förstå hur ett barn blir till, egentligen.

Pappor. Det har också varit tydligt att jag nästan har varit den enda pappan som besöker öppna förskolan. Inte en enda gång tror jag att jag har stött ihop med en pappa där samtidigt som jag själv varit där!

Allt förändras. Ibland säger man att en människa inte går att förändra. Det stämmer inte. Kanske är det aldrig tydligare än när barnet är som allra minst. Mina tvillingtjejer är nu nio månader och deras karaktär har växlat, deras utseende har skiftat, humöret har gått upp och ner och deras kommunikation har varit ömsom verbal ömsom gestikulerande.

Mycket mer kan sägas om min föräldraledighet, som att jag har lagt ett och annat pussel eller att Lisa Alexandersson har gjort ett kanonjobb som min vikarie på kommunalrådsposten.

Men jag sätter punkt här, känner tacksamhet för att jag som svensk har kunnat vara hemma med mina barn med betalning, och ser fram emot många spännande möten framöver med Huddingebor som är nyfikna på Centerpartiets politik!