Var det ett bra eller dåligt tecken att självaste presidenten Ollanta Humala inte infann sig vid invigningen av klimattoppmötet COP 20 i Perus huvudstad Lima? Det kan verka vara en provocerande fråga, och det är det också, men man kan ju faktiskt tänka tanken att han var upptagen med att förbereda progressiva förslag inför de kommande dagarna?
Nej det är nog inte att vänta, och inte från så många av de 190 deltagande länderna heller. Vid det här laget är vi alldeles för många smått desillusionerade betraktare av dessa toppmöten som inte synes resultera i någonting.
Men skenet bedrar nog trots allt. Diskussionerna om den gröna fonden för klimatfinansiering, intresset för koldioxidlagring, och ursprungsbefolkningens och Amazonasinvånarnas rättigheter till sitt land är alla exempel på teman som syns och hörs i Peru, och som vittnar om en miljömedvetenhet. Och det är nödvändigt. Så även om det finns många lokala och globala miljöproblem kvar att lösa för landets räkning så sätter COP 20 klimatfrågan på agendan. I snart sagt varje liten lokaltidning i Peru står det nu om klimatmötet, vilket har betydelse.
Nåväl, mötet är ju själva språngsteget mot COP 21 i Paris nästa år, enligt många ett ödesmöte. Temperaturökningen på jorden blir svårare att stoppa för varje år som går. Men åter till det lokala perspektivet, i Peru alltså. Det är sant att för min egen del känns det beklämmande varje gång jag är i Amazonas att det inte görs mer för att hindra skogsavverkningen, införa någon typ av avfallshantering och för att minska utsläppen. Tänk – här har vi ett av världens rikaste länder räknat i biologisk mångfald och så gör de inte mer för att rädda den!
Just nu pågår regionalval i Peru, och såvitt jag kan se är det väldigt lite fokus på naturresurser. I regionen San Martin, som jag känner till bäst, aktualiseras de här frågorna i valet i alla fall i samband med två politiska ideer. För det första, hur kan vi utöka gruvnäringen? För det andra, hur kan vi förbättra energiförsörjningen med mer vattenkraft?
De människor jag känner i Peru är engagerade i miljöfrågan i olika grad. En jobbar professionellt just mot skogsavverkningen, en annan är ledande i valkampanjen som under hösten fått utstå mycket kritik just för sitt förslag om utökad gruvdrift. Den förstnämnde försåg mig nyligen med en skrift som beskriver landets klimatutmaning med scenarier för år 2030. Där kan man läsa att Peru visar upp 27 av världens totalt 32 olika klimattyper, vilket skapar förutsättningar för en biologisk mångfald nästan utan motsvarighet. Landet har utan tvekan goda skäl att flytta fram positionerna under klimatmötet.
Än så länge så har inga genombrott skett under klimatmötet, men så är ju inte brukligt heller till följd av logiken inde politiska förhandlingarna. De första dagarna ägnas mest åt positionering samt åt många intressanta, för all del, beskrivningar av nuläget.
Klimatmötet i Lima behöver skapa förutsättningar för nya och skarpare åtaganden hos alla länder om ett år i Paris. Sedan tidigare är planen att 2015 skapa ett avtal där Sverige och EU jobbar för att få till bindande regler, andra länder vill ha större flexibilitet. Personligen hoppas jag att parterna, både rikare och mindre rika länder, lyckas nå varandra någonstans i all denna positionering, för både Amazonas och övriga världen.