Uppdatering: AVTALET ÄR PÅ PLATS.
Uppsluppen stämning i plenum i Paris, samtidigt som förstås många ideella organisationer och andra hade önskat mer. Förhandling är att ge och ta, även när det gäller jordens framtid, uppenbarligen. Avtalet ska träda i kraft 2020 och globala uppvärmningen ska begränsas till ”klart under” två grader jämfört med förindustriell tid. Ansträngningar ska göras för att nå 1,5 grader. Som DN skriver: ”Den reflexmässiga kritiken – att det inte binder länderna vid verkliga utsläppsminskningar – är bara giltig i en annan värld. I verkligheten finns regeringar och parlament med skilda viljor och intressen.”
Helt klart är att många behöver göra mycket mer än vad som redan har lovats.
Centerpartiets talesperson Kristina Yngwe kommenterar här.
—
Det verkar som att det ändå blir ett avtal att räkna med, följ gärna uppdateringar bland annat på Klimatforhandling.se
Mina tankar går i denna stund både till alla som har varit delaktiga i förhandlingarna, i år och tidigare, samt till alla invånare i klimatdrabbade länder. Självklart borde det ha blivit ett tuffare avtal, och det är fortsatt upp till varje kommun, varje land att bidra till att nå målen. Men dessa blev för svaga i avtalen utifrån ett svenskt perspektiv, även om både 1.5 graders ökning och femåriga uppdateringar nu verkar komma med i slutversionen.
Ett ödesmättat sätt att uttrycka sig citerade SvD från Doha när Filippernas tidigare chefsförhandlare Yeb Saño ska ha sagt:
”Medan vi sitter här i förhandlingar, när vi vacklar och förhalar, stiger dödssiffran. (…) Jag ber, inga fler förseningar, inga fler ursäkter. Om inte vi – vem? Om inte nu – när? Om inte här – var?”