Jag läser Gustav Anderssons blogg och blir både upprörd och road. För att ränderna aldrig går ur.
Upprörd eftersom Miljöpartiet talar med så uppenbart kluvna tungor; medan man försöker skaffa sig en fin image bland mittenväljarna står man i verkligheten och stampar kvar i drömmen om ett samhälle utan tillväxt. Road därför att vi ju ser hur mönstret går igen, men kanske också därför att just denna dubbla botten hos Miljöpartiet visar hur de desperat försöker rida ut den våg de nu surfar på (vilket i sig är förståeligt).
Men nej ränderna går aldrig ur.
För Stockholmsregionen är förstås Förbifart Stockholm än välsignelse. Den slutliga lösningen med lejonparten av sträckan i tunnel samt medvetenheten om utvecklingen på miljö- och elbilssidan, och bränsleforskning i övrigt, gör att vi kan känna oss väldigt trygga i att Centerpartiet och regeringen här går från ord till handling. Det utvecklar regionen, och har goda förutsättningar att bli en satsning som miljömässigt inte nämnvärt belastar Stockholmsregionen. Lägg till det den fina kollektivtrafiken och satsningarna på spårbunden trafik som nu görs.
Miljöpartiet i huvudstadsregionen står för att sjukhusen ska vara ägda av landstinget, dvs en form av förstatligande av t ex Sankt Görans sjukhus som idag fungerar väldigt bra – och i övrigt en våt filt över allt var vårdföretagande och valfrihet heter.
Miljöpartiet verkar där jag bor också stå för att även annan verksamhet som bussar mm ska vara ägda av landstinget. Det ska alltså inte vara möjligt i vänsterblockets Stockholm att upphandla tjänster eller ha valfrihetssystem på samma sätt.
Mitt stalltips är att vi kommer återkomma i debatten till denna oförändrat socialistiska sida av Mp.