Det är spännande med demokrati bland annat eftersom det går att lägga in så mycket i begreppet. Är det verkligen demokratiskt att på förhand enas om en regel som säger att språkrören för exempelvis Miljöpartiet får sitta kvar under maximalt nio år? Alla tror jag förstår varför den här regeln finns men jag kommer inte ifrån känslan av att församlingen (kongressen) omyndigförklarar sig själv, som om den utan denna regel då inte vore förmögen att byta ledare när rätt tid är kommen.
Vilket ju påminner om vårt kära kungahus och åtminstone majoritetens enighet om en regel som tvärtom säger att denna ledning aldrig ska försvinna.
Se det som två exempel på att företeelser, enligt vårt språkbruk, inte behöver vara demokratiska till sitt innehåll för att anses vara just demokratiska. De är dock i någon mening demokratiska procedurer eller förankrade rutiner – och det är ju alltid något.