En diskussion förs just nu på nytt om användningen av burka och niqab, efter att två centerpartister skrivit en motion i frågan, samt en om maskeringsförbud vid demonstrationer. Varje människa måste naturligtvis vara fri att klä sig som han eller hon vill i ett öppet samhälle så länge som det inte hindrar eller hotar någon annan. Klädesförbud på gator och torg i denna mening hör därför inte hemma i ett öppet Sverige.
När det gäller frågan om maskeringsförbud, som inte debatteras lika flitigt, finns stora problem med implementeringen; hur straffar man t ex den som trots maskeringsförbudet väljer att maskera sig? Samtidigt är det till skillnad från klädesförbudet frågan om, antar jag, att förhindra att manifestationer spårar ur och orsakar onödig skada, och därmed är det också fråga om att att värna medborgarnas säkerhet.
Lennart Pettersson skriver att ”det är en demokratisk rättighet att få se och läsa andra människors ansikten” och det kan jag inte hålla med om, hur mycket jag än skulle vilja. Däremot vill jag själv gärna leva i ett samhälle där människor vill och vågar möta varandra som medmänniskor. Och denna strävan tror jag är oändligt mycket mer värd än försök att använda klädesförbud.
Då blir det också naturligt att försöka se människan i burkan och ställa frågan till henne: hur känns det egentligen?
Och att ställa frågan till oss själva: vad är det egentligen som är problemet? Är det själva burkan … eller är det inte snarare värderingar, förväntningar och krav som kan ligga bakom? För i så fall kanske vi skulle tala om det istället.
Och då handlar det om att värna ett öppet samhälle som ger likvärdiga möjligheter för alla att lära sig och växa.
Hej! Det här är en kommentar.
Gör så här om du vill radera en kommentar: logga in och visa kommentarerna till inlägget. Där kan du välja om du vill redigera eller radera den.